För nio år sedan var jag en del av en smärre revolution inom bokbranschen, för att ytterligare devalvera ett fullständigt urvattnat begrepp. Sänkt bokmoms, sänkta tryckkostnader på grund av digitalisering samt en mycket fördelaktig distribution genom kedjan pocketshop, som på den tiden vinnlade sig om ett brett sortiment och därmed regelmässigt beställde 300 exemplar av varje utgiven titel, konvergerade till utmärkta förutsättningar för alternativa bokförlag som Lystring, Alela, Vertigo, Atlas och allt vad de hette. Utvecklingen bejakades av huvudströmsmedia, alltid pigga på det nya svarta, och ”Recension” var långt ifrån den enda alternativa titeln som gick recensionsrunda genom storstadspressen och fick säljplats på pocketshops butiker.
Sedan dess har emellertid kontrarevolutionens mörka krafter flitigt smitt sina smutsiga ränker, för att överdriva vidare. Ondskans imperium har köpt upp pocketshop, som förvandlats till ännu ett skyltfönster för den centraliserade monolitens litterära skräpmat, med staplar av chicklit, deckare, true crime och liknande för den som behöver vila hjärnan under tågresan. Och i pressens spalter gör sig uppstickare allt mindre besvär. I illuminatis allra dunklaste zog – salar ekar de ondskefulla skratten från maktens mörkermän: ”Dårar! DÅÅÅÅÅRAR! Muahahahaha!”.
Det är dock enbart upp till oss att trycka tillbaks skrattet ned i deras halsar. För att helt skamlöst fara ut i rent absurda bombasmer: den tekniska utvecklingen arbetar nämligen på vår sida, och likt tryckpressen banade väg för reformation och fransk revolution, kommer den fortsatta digitaliseringen sakta men säkert underminera dagens oligarker, som är lika bundna av teknikens utveckling och sin egen girighet som vilken iphoniserad banansvenne som helst.
Sant är att de har förvärvat landet största nätbokhandel: lika sant är emellertid att denna handel, för att hävda sig i konkurrensen, erbjuder så många titlar som det bara går. Detta förhållande utnyttjas redan för fullt av digitaliserade bonnfångare som Books LCC, vilka översvämmar nätbokhandlarna med inbundna wikipedia – utskrifter med stressade studenter som huvudsaklig målgrupp.
Men liksom gårdagens pornografer följdes av upplysningens revolutionärer, återföds i detta ögonblick den klassiska litteraturen i wikipedia – flodvågens bakvatten. Mitt eget högst blygsamma bidrag till denna DIY – revolutionens litterära renässans är romanen ”Hövding”, som helt fräckt kan beställas direkt ifrån den lede fi. Eller för den delen, genom mer neutrala kanaler
Nu är det upp till er att föra revolutionens fackla vidare, inte bara genom att köpa Hövding, åt er själva, åt er familj, åt era vänner, ovänner och bekanta, utan också genom att sprida ordet: läs den, berätta om den, betygsätt den på boktipset.se, skriv om den på din egen blogg, i fall av att du har någon. Det har kort sagt blivit dags att välja sida: är du med oss eller mot oss? Valet är ditt. Konsekvenserna är dina barns.
Snygg bok! Kommer dessvärre inte hinna komma över den innan jag lämnar landet några månader men det känns ändå lite töntigt att läsa böcker just när de är splitternya.
SvaraRaderaBeställde ett ex i veckan från Adlibris. Hoppas de levererar snabbare än Vulkan.
SvaraRaderaJag beställer böcker från Adlibris hela tiden, och inte visste lilla okunniga jag att de var att räknas som "fienden". Ägs de av Bonniers eller kan man vederlägga eventuella judenojor?
SvaraRaderaAnnars bör man nog ha i åtanke att det här inlägget skrevs den första april, men eftersom det är JN vi talar om så kan man aldrig vara nog så säker!
/Björn (den "vanliga", inte densamme som ovan)
Datumet bestämde i viss mån tonen för inlägget. Adlibris ägs till stor del av bonniers, tror jag. Lika långsamma som vulkan verkar de inte riktigt vara, även om det tycks dra ut en smula på tiden. Och precis som Flashback - Rasmus läser jag själv ytterst sällan böcker när de är sprillans, utan brukar låta dem mogna som ett fint vin. Tiden har en tendens att sålla klassiker från skräp. I detta fall bör ni dock göra ett undantag. Utrikes vistelse räknas förstås som fullgod ursäkt.
SvaraRaderaDen ska jag köpa tids nog, kanske rentav snart. Sitter själv med en färdigskriven roman som bara väntar på att få penetrera de slumrande svenska folkets letargiska sinnen. Frustrationen över alla mediokra epigoner som ges ut när man själv, förmodligen, kommer att bli refuserad för att man av någon anledning faller utanför ramarna är enorm (okej, klart att orsaken till att inte ges ut är för att man är dålig - det är givetvis en av de vanligaste orsakerna, för att inte tala om den vanligaste...). Men det är bara att bita ihop som en man, eller pojke, och man kan alltid ge ut den egenhändigt om det kniper. Bra jobbat med andra ord.
SvaraRaderaJag lät faktiskt ”Hövding” går en refuseringsrunda bland förlagen. En övning jag tog ganska lätt på då jag i princip bestämt mig för att ge ut den själv, och ändå avsåg låta materialet ligga ett halvår innan en sista genomläsning, som mycket riktigt ledde till åtskilliga ändringar.
SvaraRaderaVad det gäller refuseringar och brist på spaltutrymme har jag lyckats behärska mitt ressentiment i ruskigt hög grad vid det här laget. Jag inser framförallt att bokförlagen formligen överröses med manuskript, och riskerar en hel del tid och pengar på varje utgåva. Att bli utgiven av någon annan är kort sagt en ynnest och inte en rättighet. Förlagen har i sin tur all rätt i världen att refusera på vilka grunder de vill.
Idag har det dock blivit fruktansvärt lätt att ge ut på egen hand. ”Hövding” kostade mig mindre än en tusenlapp att få ut i cirkulation. Därefter har jag lagt ytterligare tvåtusen spänn på recensionsexemplar hit och dit. Återstår att se vilken skörd det leder till. Bristen på uppmärksamhet är ju svårare att göra något åt. Man får vara uppfinningsrik, helt enkelt, och utnyttja de kontakter och kanaler man har. Politiskt radikala av alla slag har ofta sina forum, som i regel skriker efter kulturellt material att skriva om. Sedan finns bloggar som ”dagensbok” samt tidningar som ”Kulturen”, där det nog kan vara något enklare att bli recenserad än på de större tidningarna. För den som skriver i en genre finns därtill specialinriktade bloggar som säkert gärna tar emot recensionsexemplar.
Någon större försäljning kan man knappast räkna på, men sådana är kulturens villkor. Den som vill tjäna pengar bör snarare investera i ädelmetaller.
Jag håller med dig utifrån mina gissningar och antaganden (som alltså, till skillnad från du, inte bygger på egna erfarenheter; har aldrig blivit utgiven): har man en grunduppfattning om hur bok-/förlagsbranschen fungerar och vilka mekanismer som leder till utgivning så är det fullt förståeligt att merparten av allt material, även det som i alla fall har en tillstymmelse till litterära kvaliteter, inte ges ut. Det är få förunnat.
SvaraRaderaProblemet när det gäller kvalitetsaspekten - som givetvis är oerhört vansklig att tala om då det i så hög grad är subjektivt och föränderligt - är emellertid att det ges ut så otroligt mediokra böcker på söndertrampade stigar till genrer att man undrar om det över huvud taget finns några "genuint litterära" intressen, eller i alla fall en vilja till att pusha för icke-trendiga skribenter, bland de förlagsarbetande. Det kanske tvättas bort med åren. Gymnasialt skriftspråk är hur som helst inte coolt.
Jag tror det har att göra med en viss lättja och ängslan: man ger ut det man tror "funkar", vilket blir det som visat sig funka förut. Gymnasialt skriftspråk anses sannolikt vara "ungdomligt". När det kommer till lite "finare" litteratur tycks två skolor härska: dels den litterära gestaltningen, som går ut på att skriva så lite som möjligt så att den hugande litteraturvetaren kan läsa så mycket som möjligt "mellan raderna". Dels är det språkexperimenten, där det går ut på att "undersöka" och "ifrågasätta" språkets normer på känt kulturmarxistiskt manér. Till detta kan räknas den irriterande ovanan att ideligen spräcka berättarillusionen på olika sätt, genom att byta tempus, gå händelser i förväg och så vidare. Sedan förekommer naturligtvis en hel del rent svammel. Bäst både konstnärligt och försäljningsmässigt har experimenten med "rinkebysvenska" nog fungerat. Det har sannolikt att göra med att detta faktiskt speglar något existerande i verkligheten, och därmed berättar i mer traditionell mening, till skillnad från de experiment som snarast har att göra med författarens universitetsstudier och/eller medicinering.
SvaraRaderaSpot on. Och det som funkat de senaste tio-tjugo åren är i regel kriminalromaner/deckare, romaner av kändisar eller biografier om kändisar, storsäljande etablerade författare oavsett litterära kvaliteter, enstaka uppstickargenrer som chick lit, lad lit och betongprosa, samt diverse journalistiska - i regel sanslöst politiskt korrekta - böcker om brännande samhällsämnen.
SvaraRaderaBeträffande det strikt skönlitterära skulle jag personligen önska att man satsade mer på att hitta fler författare i stil med Haruki Murakami, Michel Houellebecq, Umberto Eco, John Fowles och Claes Holmström (nåja, han passar väl inte riktigt in i bilden) - författare som inte har så mycket gemensamt med varandra mer än att de besitter mer eller mindre stora kunskapsstoff, har litterär talang och säljer bra.
ska också inhandla ett ex när tiden är mogen. gav den lite uppmärksamhet på facebook - fick två 'likes'! visserligen av redan frälsta men ändå. länka gärna om det dyker upp recensioner av boken, alltid kul att läsa.
SvaraRaderatrycker du dina gamla böcker på nytt köper jag dem gärna. det borde väl vara lättförtjänta stålar att dra in på något där arbetet är redan är gjort
/Max
Jag slänger in en "+1" på att köpa dina gamla böcker om du trycker dem igen, utan att blinka... Men du är förstås förlåten om du inte drar igång en tryckprocess bara för att två tomtar i ett kommentarsfält lovar att de ska köpa något.
SvaraRaderaSka beställa Hövding tillsammans med Pontus Lundkvists nya snarast möjligt också...