FALLET VELLINGE

Det är naturligtvis oroväckande att härskarklassen serverats ett tilfälle på fat att förbinda lokalt självstyre med främlingsfientliga skåningar, golfspelande villamoderater och annat som får den breda massan att kväljas vid blotta tanken, då effektiv propaganda uteslutande handlar om känslomässiga sammankopplingar.

För den som vänder sig till en upplyst elit kan dock logisk konsekvens ha sina poänger. Därför skäms jag inte en sekund för att erkänna att jag står bakom Vellingeborna i denna fråga. Den som vill ha låg skatt, välsnaggade golfbanor och inga flyktingar utanför den hushållsnära tjänstesektorn ska naturligtvis få ha det så: var och en salig på sin fason är ju som bekant min melodi.

Vad det gäller hoten om inskränkningar i det kommunala självbestämmandet lugnas jag av tanken på att den kommande krisen snart nog kommer inskränka statens repressiva möjligheter ännu mer. Och vad det gäller den breda massan kommer den sannolikt vid det laget att börja se sig om efter nya härskare att lyda, och om de bara ber mig riktigt, riktigt snällt kan jag kanhända tänka mig att bistå med ett och annat råd.

LOL!

Som kanske bekant odlar jag en självbild av den obekväme, rakryggade sanningssägaren, som tappert ror mot forsens ström och pissar i den värsta motvind. Därför fastnade fredagens hånskrattt i halsen så snart jag insåg att resten av världen skrattade med. Det är bara att inse: jag är ännu samma tönt jag var för femton år sedan, som surade så snart Lokko, Skugge etc skrev upp något av "mina" band. Människor förändras inte, vi byter bara attribut.

Ifall jag skärper mig en smula och tänker som en vuxen karl är det självfallet hoppfullt att resten av världen för en gångs skull reagerar som jag. Det enda problem som återstår är vad jag själv ska skriva om eländet: detta lär ju vara en av årets mest bloggade händelser, och jag vill förtvivlat gärna vara åtminstonde en aning originell.

Nå, om än jag inte kan bryta emot omvärldens mönster, kan jag likväl bryta mot mitt eget. Om inte annat lär det vara "utvecklande". Dagens inlägg blir därför en slapp tipsrunda av den sort den vanliga medelbloggaren spottar fram på daglig basis.

Tips 1. Bakgrund. Skiljer sig en "smula" från vad lakejpressen erbjuder under liknande rubrik. Skiljer sig också - lyckligtvis - från Alex Jones tidigare produktioner. Visst, han ska förstås nödvändigtvis stå och vråla utanför något Bilderbergmöte minst en kvart, däremot slipper vi alltför långtgående spekulationer kring inopererade microchip och kontrollerad demolering. Istället håller han sig till hårda fakta, och låter andra, betydligt skönare karaktärer stå för det allra mesta snacket. Ett måste för den bildade gentlemannen.

Tips 2. En intressant, och sannolikt klockren jämförelse, givetvis skyhögt över huvudet på lakejpressens små funderingar på högstadieuppsatsnivå (pallar inte ens hitta någon länk). Törs vi dela Orlovs optimism?

Tips 3 och 4: Har ingenting med saken att göra, men jag vill ändå passa på att bjussa nytillkommna läsare på lite best of mig själv jag rotat fram på nätet.

HÖVDINGEN - Utdrag ur pågående arbete

Det har äntligen blivit tid att dela upp det allra sista utav maten. Det gläder mig, fastän jag hungrar lika mycket som de andra. För var gång maten delats upp, har det blivit alltmer gräl och gnäll. Och allt det gnäll de gnäller, gnäller de till mig, vår Hövding. Och varje gräl de grälar, grälar de också på mig, vår Hövding.

Men snart blir det slut på gnäll och gräl. Snart blir det lugn och ro.

Men innan jag får lugn och ro, ska sista maten delas ut. Och när sista maten delas ut, ska det gnällas mer än någonsin. Det gnälls om hur lite mat det blir. Det gnälls om att någon fått mer. Gnället besvaras: - Inte alls! Eller: - Men jag bär barn! Eller: - Tig kvinna, om männens mat! Alla hävdar sina skäl, och gnället blir till gräl. De som orkar höjer rösten. De bredvid blandar sig i. Snart råder ett förfärligt tjatter. Till sist ryter jag till:

- Tig!

- M- men... försöker någon, med rösten darrande av rättens harm..

- Tig varenda en utav er, och ät den mat som ni har fått! Nästa som säger något, vad som helst, blir utan mat, oavsett vem!

Jag ser mig om så stint jag kan i dunklet av den snåla elden. Alla tittar ned i marken, och låter äntligen maten tysta mun.

Men den lilla mat som delats ut, tystar inga munnar länge. Snart hörs åter ett mummel, ett mutter och ett jämmer. Nu när maten ätits upp har ju hotet inte längre någon verkan. Men när maten ätits upp finns heller inte mycket kvar att gnälla om.

Jag sluter därför min blick för att vänta ut dem. Och mycket riktigt tystnar snart det mesta utav mumlet. Snart därefter tystnar också det sista utav muttret. Men länge sitter jag och väntar på att jämret ska ta slut.

Till sist öppnar jag blicken och ser mig om i dunklet. Och som jag borde anat kommer jämret ifrån Torkas dotter. Hon försöker tysta henne med att famna, med att hyscha, med att vagga.

Jag ger henne en blick. Hon famnar henne hårdare, vaggar henne fortare, lägger handen över hennes mun, men det sinnessvaga jämret bara tilltar.

Flickan såg frisk ut vid födseln, men ibland så blir man lurad, och när man lurats av en nyfödd är det svårt att sedan ändra sitt beslut.

För nog är det tungt att lägga bort ett nyfödd, oavsett hur vanställd. Efter nio månars havande kan få kvinns dölja sin besvikelse. Men omåttligt mycket tyngre är att göra slut på ett barn. Ett barn har fått ett ansikte, ett barn har fått en röst, ett barn har skrattat med oss, talat till oss, retat upp oss. Ett barn är någonting vi minns, och därmed någonting att sörja.

Så fastän barnet lär sig alltför långsamt, alltför lite, alltför illa, fastän vi alla inser, att barnet mest blir oss till börda, låter vi det ändå leva, när det väl levt länge nog att sörjas.

Nå, Efter är oss ju till nytta, fastän han lärde långsamt. Och han är god på att behärska sig. Han lärde av den Gamles käpp.

Dock anstår det ingen man att tukta ett flickebarn. Allra minst en Hövding. Det är hennes moders plikt. Jag räcker henne därför käppen.

Hon tar inte emot den.

Jag ger henne en blick.

Hon tittar inte upp.

Jag ger henne ett rapp på handen.

Hon snyftar till. Tar inte emot den. Möter inte min blick.

Hon famnar barnet fastare. Vaggar det fortare. Trycker handen hårt mot munnen.

Barnet jämrar sig allt högre. Börjar kämpa mot den fasta famnen.

Plötsligt rycker Torka till, och rycker handen bort från flickans mun. Fri från handens dämpan, fyller vrålet ifrån flickan hyddan. Torka grinar illa, och håller sig om handen.

Jag räcker henne åter käppen, och nu tar hon emot den. Hon ger flickan ett rapp om ryggen med sin vredes fulla kraft.

Flickans vrål blir bara högre. Hon ger henne ännu ett rapp.

Flickan kryper samman, men fortsätter att vråla. Ännu ett rapp. Ännu ett rapp. Ännu ett rapp.

Äntligen tystnar vrålet, och övergår i snyft och hulk. Ännu ett rapp. Ännu ett rapp.

Jag tar tag i hennes hand och tar käppen ifrån henne.

Nu möter hon till sist min blick. Hennes ilskna grin faller ihop, blicken mjuknar utav tårar.

Jag ger henne en nick, och hon sätter sig vid flickan, famnar henne, vaggar henne, smeker henne över ryggens blånad.

Jag sätter mig igen, lutar mig mot Strimma och sluter min blick.

Äntligen råder tystnad.

TILLBAKA!

Innan ni frågar: nej, jag har inte blivit klar med ”Hövdingen”. Faktum är att jag knappt har fått två ruttna strån i kors under hela sommaren. Skälet till detta är att jag har varit vad som kallas för ”föräldraledig”. En ”ledighet” under vilken jag sannerligen blivit varse varför historiens stora tänkare och författare gärna varit män. Efter en dags kamp med två battingar på ett och tre har nämligen medvetandet en tendens att koagulera till någon slags trögflytande gröt, knappt kapabel till mer än att öppna en kall öl.

Nå, i och med hösten har saker och ting lyckligtvis återgått till det av Gud givna naturtillståndet: min kvinna har slutat arbeta, mina barn är på dagis och jag är tillbaks i halvslappa högskolestudier. Åter tid för tanke, alltså. Och en och annan tanke blir det ju, ty sådan karl är jag. Och det jag tänkt vill jag ha sagt, ty jag är även en sådan karl. För att inte tråka ut min omgivning fullständigt med politisk analys och ideologisk propaganda, bryter jag härmed mitt högtidliga ord och öppnar åter denna blogg, trots att ”Hövdingen” är lika långt från klar som när jag senast satte ned min fot.

Jag ämnar dock att hädanefter åtminstone försöka prioritera min författargärning, varför denna blogg är tänkt att degenerera till någon slags ”slow blog”, med vilket jag alltså menar att jag kommer uppdatera någon gång i månaden snarare än veckan. Jag tänker inte gå Esgieqroue på era arslen, kan ni vara lugna för.

Efter dessa lama ursäkter kan det vara på sin plats att gå ut lite lagom försiktigt med några ord om den senaste tidens händelser:

En sak som sannerligen är fantastisk med den mänskliga historien är ju hur de goda krafterna i slutändan alltid avgår med segern. Det tycks helt enkelt som Historien, under ledning av den allvetande Världsanden, speglar den biologiska utvecklingen: livet självt stävar ju stadigt mot mångfald, balans och perfektion. Och även om allt kanske ännu inte är perfekt anas lyckoriket ändå någonstans just precis där bortom horisonten.

Så lyder det rådande samhällets så kallat ”Stora berättelse”. Och ”Stora berättelser” är viktiga saker, då de fångar i stort sett alla sinnen i sin kultur. Den bisarra legenden om en allsmäktig Gud som kände sig nödgad att på grund av sin förnämsta skapelses olydnad tortera sin egen son till döds var något alla européer - från den svältande småbonden till den fete aldelsherren, från det efterblivna hjonet till den förnämsta tänkaren - under över tusen års tid betraktade som en fullständigt självklar del av den faktiska verkligheten.

Med gott fog kan därför hävdas, att var kultur i någon mening är sin stora berättelse. Och därmed kan det också hävdas, att vem helst som inte tror på kulturens stora berättelse egentligen inte tillhör kulturen. Och de stämmer ju bra om vi tittar närmre på dagens kättare: samhället kallar dem för knäppskallar, nazister och terrorister och de kallar i sin tur samhällsmedborgarna för dårar, judelakejer och kapitalistsvin.

Den senaste tidens politiska historia bekräftar den här analysen: vad de allra flesta västerlänningar ser, från den smutsiga pöbeln till de stora begåvningarna, är hur folk efter folk världen över reser sig upp mot sina förtryckare i kampen för individens frihet, människans lika värde, de mänskliga rättigheterna och så vidare.

Vår framgångsrika kultur med sin stora berättelse är emellertid ännu inte allrådande. Det finns en annan stor berättelse, som handlar om en kultur som ihärdigt kämpar sig fram, till det ständiga priset av ett oerhört mänskligt lidande, ett lidande som gång på gång kulminerar i invasioner av främmande, mäktiga fiender, vilka fullständigt föröder landet. De som tror på den berättelsen, lät tolka den senaste tidens historia därefter.

Det talas mycket om mångkultur nuförtiden, om spännande möten och om djup förståelse. Den som vill förstå just denna andra kultur gör lämpligast i att ta fram en karta, och därefter sätta fingret, i turordning, på följande länder: Estland, Lettland, Litauen, Ukraina, Georgien, Irak, Afghanistan. Vad saknas för att göra bilden komplett?

Inringningar är farliga saker, som mycket lätt spårar ur. För snart hundra år sedan gick massan till sin slakt under allmänt jubel, med fullständig tro på det rätta i sin sak, något dagens propagandister gärna skakar sina huvuden över, muttrandes varnande ord om ”nationalism”. Men om det nu är så att historien upprepar sig, är den i vart fall inte enfaldig nog att komma tillbaks i exakt samma kostym. Termerna förändas – ”demokrati” istället för ”nationens ära”, ”religiös fundamentalism” istället för ”efterblivna kulturer”, ”ondskans axelmakter” istället för ”underlägsna raser”. Men den som bemödar sig att tänka efter, om blott så en liten smula, inser ganska snart, att under regnbågskostymen är makten sig lik.

PAUS

Då jag börjar komma in på upploppet av min nya bok får bloggen vila tills boken är klar. Jag törs inte komma med några som helst utfästelser, men nån gång om inte alldeles för länge ses vi igen.

Till dess rekommenderas Chris Martensons Chrash course, som var den utlösande faktorn till att jag startade den här bloggen. Det är väl egentligen ganska lite av det han säger som är särskilt nytt, men när allt lades fram i ett enda sammanhang insåg jag att det börjar bli ganska bråttom, vilket förklarar härskarklassens besynnerliga brådska vad det gäller att driva fram sina tvång- och övervakningslagar. Därför gäller det att se till att få sitt sagt, innan det är åt helvete för sent. Men den nya boken går naturligtvis först. (Som av en händelse handlar den också om resursbrist och undergång.)

Dröjer det alltför länge, kan ni ju alltid roa er med mitt och Simons soloäventyr.

INTERNET

En läsare frågade för några inlägg sedan om hur vi gör med nätet i en värld av miniatyrstater. Det enkla svaret är att det är klart som fan vi ska ha nätet. Jag vet förstås nästan nada om det tekniska, men det lär väl inte vara så jävla svårt. Av den senaste tidens utveckling att döma, skulle det kanske rentav bli lättare att upprätthålla nätet i en småstatsvärld, i vart fall i den fria variant vi alla lärt oss älska.

Det behöver väl knappt tilläggas att det fria nätet rent praktiskt skulle passa en småstadsvärld alldeles perfekt, det inser vem som helst som bara tänker efter. Dessutom skulle nätet bli ett gott värn mot den inskränkthet som präglade det gamla bysamhället, där folk sällan ens såg någon som de inte var släkt med och bara hörde nyheter från luffare och fogdar. Den som tänker lite högre inser därtill ganska snart att det fria nätet och småstatsvärlden liknar varandra till sin struktur: decentraliserat, fritt och jämlikt. Jag skulle till och med kunna gå så långt som att hävda att det fria nätet och den fria världen är som gjorda för varandra.

Vidare kan det fria nätet mycket väl vara en förutsättning för att en fri och jämlik småstatsvärld överhuvudtaget ska komma till stånd. För oavsett hur lent de talar om frihet, jämlikhet och mänskliga rättigheter begriper ju var och en av oss att det inte finns en makthavare som är beredd att avskaffa sin egen makt. Och utan ett fritt nät blir det mycket svårt att tvinga dem.

Nu när ämnet ändå är på tal kan jag lika gärna passa på att flumma ut en smula om det fria nätet. Det har många gånger förut sagts att varje mänsklig uppfinning är en förlägning av något organ: spjutet våra armar, bilen vårat ben, kameran våra ögon och så vidare, och att det fria nätet därmed är att betrakta som en förlägning av vårat förnämsta organ. Då jag minst sagt har svårt med flåsiga teknikprofeter, har jag in i det längsta undvikit att tänka i de banorna. Här om dagen blev dock tanken oundviklig.

Som jag tidigare nämnt har jag under den sista tiden återupptagit min gamla hobby "läsning". Sedan fyra år tillbaks har jag snittat en - två böcker i veckan, och med tiden blir det en hel del böcker. Då jag är en gammal samlarnörd, har detta på sistonde börjat bli jobbigt, då jag vill ha någon slags koll på vad jag det är jag egentligen läst - det vill säga "en samling", om blott så av namn. Men att sätta sig och skriva ned skiten skulle ju bara vara för mycket.

Så stötte jag på den här sidan, och initialt ryggade jag förstås undan, ännu ett Sigge Ekelund - projekt som det ju är. Snart nog tog dock samlarbögen inom mig över. Och det var förstås skitgött. En enorm börda har lastats från min hjärna - nu finns allt jag läst ute på det fria nätet.

Nåja, kanske inte allt. Till att börja med listar jag enbart de böcket jag läst i vuxen ålder som jag minns tillräckligt bra för att kunna sätta ett betyg. Sedan finns långt från alla böcker att tillgå. Ganska lite faktiskt, så fort du lämnar Adlibris utbud. En del finns dock på andra språk: jag har med andra ord inte läst Jünger på tyska, utan det var de enda exemplar som fanns att betygsätta. Att böcker som "Samuels bok" av Sven Delblanc, "Ljuset" av Torgny Lindgren och "Min Barndom" av Maxim Gorkij saknas helt är naturligtvis ytterst pinsamt för alla inblandade. Men löften finns om att böcker snart ska kunna läggas till, och då jävlar.

En sista sak om saken: en av Stalins favoritmetoder när han ville lista ut någon var att läsa vad den människan läste.

BIFFSKOLAN II

Jag har under en längre tid stört mig en del på författarinnan Carina Rydberg, och detta mindre på grund av hennes åsikter, som jag ibland faktiskt delar, än på grund av hennes sätt.

För en tid sedan hade jag inte kunnat göra mycket mer åt saken än att knyta nävarna i vrede kring den aktuella tidningen, drömma fruktlöst om en blodig revolution och möjligtvis skriva en ilsken insändare. Dock har vi ju numera det fria nätet, där var och en utav oss, i vart fall än så länge, kan komma till tals på jämlika villkor. I allmänhet är skillnaden dock långt ifrån markant - istället för att skriva en aldrig publicerad insändare fläker medborgaren ut sin harm på en aldrig läst blogg. Ibland har dock den vaksamme turen med sig, och då gäller det att slå till, snabbt och effektivt.

Ett visst handlag krävs dock, internet är fullt av ilskna undersåtar, och det gäller att se till att höja sig över den gråa massans medelmåttor och få sin motståndares fulla uppmärksamhet. Här duger därför inte att låta invektiven eller hoten hagla (även om det naturligtvis är bättre än ingenting, ifall du är för full eller av naturen trög för att komma på annat) då hotelser och hat i regel är det första dessa personer möter då de törs visa sig på det fria nätet.

Dock förslår inte heller klara, koncisa argument särskilt långt, då härskarklassen numera är fullständigt obekant med den typ av debatt där sådana kan tänkas förekomma. Nej, i detta skede är det känslorna du vill åt: det dåliga samvetet, den förorättade stoltheten, den ilskna harmen och så vidare. Därtill är det naturligtvis till din fördel att din motståndare är affekterad och fullständigt ur balans, för glöm aldrig någonsin bort; på det fria nätet har du alltid en publik, och det är i första hand publiken du ska övertyga, inte din motståndare. Så hur göra? Låt mig visa och berätta:

Som ett första led i mitt engagemang i piratrörelsen började jag hänga på ett par av de mest framträdande piraternas bloggar. Och se vem som var där i egen, dryg person. Jag slog till på volley, men det skottet hamnade förstås i snåren, då det självfallet inte fanns en möjlighet att någon med hennes bildning ens skulle begripa vad jag överhuvudtaget talade om. Nej, här gällde det att ta till en betydligt mer drastisk metod, om än det innebar att spela en smula fult.

Borta hos Mohamed Omar hade nämligen ännu en förintelsedebatt på lös grund dragit igång, och Carina var självfallet också där och gläfste floskulöst. Då det egentliga ämnet var Omars utträde ur svenska PEN, en förening som ägnar sig ått yttrandefrihetsfrågor, kopierade jag helt enkelt Carinas ilägg i den andra tråden, då detta, om än till stor del på grund av okunskap, uttryckte en viss ringaktning för det fria ordet. I ett svårt upphetsad tillstånd kom Carina tillbaks till den andra tråden, där jag låg på lur.

Den följande debatten talar väl i stort sett för sig själv, men det kan ändå vara på plats med en avslutande analys.

Carina Rydberg är en känslostyrd och enfaldig människa, oförmögen att tänka en tanke bortom sina djupt rotade fördomar. Att ens försöka förklara vad jag menade skulle vara fullständigt fruktlöst, samtidigt som jag , helt i onödan, därmed skulle sjunka närmre hennes låga nivå.

Det fanns heller ingen anledning att värja sig mott hennes halvkvävda anklagelser, då publiken till stor del bestod av folk med hyfsat vett, och därmed någorlunda bekanta med retorikens värsta avarter. Att i det läget börja vifta avvärjande med armarna och börja komma med bevis på typ min judevänlighet hade inneburit såväl ansiktsförlust som väckta misstankar enligt den välbekanta "jag-är-inte-rasist-men"-principen.

En sista, mycket viktig sak innan vi stänger för idag: då Carina Rydbergs argumentering håller så låg nivå, är det viktigt att hålla liv i debatten så länge det är möjligt. Detta då varenda ett av hennes inlägg talar bättre mot vad det nu råkar vara hon nu står för än någonting du eller ens jag någonsin skulle komma på. Hon är helt enkelt en livs levande halmgubbe och bör som sådan hanteras med en öm och varsam hand.